Forskningskommunikation – varför det?


15 april 2021. Syften och motiv som kan ligga bakom forskningskommunikation var en huvudpunkt på årets stora Forum För Forskningskommunikation.

Rapport. Kommentar. Igår genomfördes årets FFF-konferens, Forum för forskningskommunikation, en del av den pågående vetenskapsfestivalen i Göteborg. Givetvis digitalt. Den välmodererade och tekniskt i huvudsak väl genomförda konferensen bjöd på intressanta ämnen och inte minst internationella utblickar. Som man kan vänta svävade kopplingarna mellan pandemin, vetenskapen och forskningskommunikationen över sessionerna. 800 deltagare hade anmält sig, vilket uppgavs vara rekord. Sannolikt en positiv digitaleffekt.

FFF har en stark prägel av att vara avsändarnas konferens. Här spelar aktörer som Vetenskapsrådet och lärosätenas kommunikationschefer huvudrollerna. Arrangörernas enkät till årets deltagare visar att yrket ”kommunikatör” är bedövande dominant. Forskningskommunikation har blivit hårdvaluta i den akademiska marknadsföringen, möjligen på bekostnad av andra syften av mer ideellt folkbildande karaktär. Detta förhållande noterades också under FFF med åtminstone ett stänk av välgörande självinsikt från några håll. Här har FFF möjligen en fråga att jobba vidare med (detta sagt med reservationen att jag inte gått tillbaka och granskat balansen i tidigare konferenser).

Men det är avgjort intressant att mer förutsättningslöst granska och väga forskningskommunikationens olika syften och bevekelsegrunder. Det skedde bl a i vetenskapsvetaren Dick Kasperowskis (Göteborgs universitet) utmärkta och tydliga inledningsföredrag, en historisk exposé på temat ”därför behövs forskningskommunikation”. Kasperowski har bl a forskat om den akademiska ”tredje uppgiften”. Han lyfte bland mycket annat fram aktualiteten i de sekelgamla uttalanden om populärvetenskapens betydelse som gjordes av sådana förra sekelskiftets ledande akademiker som språkprofessorerna Adolf Noreen och J A Lundell – båda pekade på vikten av att medborgarna begriper hur forskare tänker och arbetar. Deras sätt att, som Kasperowski framhöll, framställa vetenskapen som en kraft med ett eget liv vid sidan om den politiska sfären – vilket ju i sig är ett slags politisk ståndpunkt –hade sina randiga och rutiga skäl och i synnerhet gällde det en annan professor i samma krets som också nämndes, historikern Harald Hjärne, som även var en ledande liberal politiker.

I anslutning till Kasperowskis föredrag kan man tillägga att de tre nämnda professorerna är tydliga utlöpare av den starka, brittiskt inspirerade folkbildningsström som drog igenom det svenska samhället hand i hand med demokratins och den allmänna rösträttens framväxt. En vanlig paroll, kanske vanligare ju längre man rörde sig i riktning mot den politiska högern, var ”educate our masters”: de breda folklager som skulle få förtroendet att välja politiska representanter och därmed bestämma om landets ledarskap måste naturligtvis ha en viss bildning och i det ingick även att begripa vad vetenskap är för något. Den stora brittiska förebilden hade sett dagens ljus närapå hundra år tidigare: SDUK, The Society for the Diffusion of Useful Knowledge, skapat av whigpolitikern Lord Henry Brougham (uttalas snarlikt det engelska ordet för ”kvast”). Inte bara professorer utan även studenter engagerade sig kraftfullt, t ex i Uppsala genom den frisinnade föreningen Verdandi (den med småskrifterna, inte nykterhetslogen) och den konservativa Heimdal. Det går för övrigt en rak linje vidare till det som idag heter Folkuniversitetet och startade som studentinitiativ på 1930- och 40-talen. Noreen och Hjärne var dessutom ledamöter av Svenska Akademien, vilket antyder att det även i den sammanslutningen finns en stark tradition av värnande om populärvetenskap.

En annan fundamental fråga i forskningskommunikationen, snarast en metodfråga, har att göra med vetenskapens inbyggda osäkerhetsproblematik. Forskare kan sällan uttala sig tvärsäkert, vad de säger gäller ofta under specifika förutsättningar som är lätt att förbise – och det som var nästan sant förra året kan var helt fel i år. Inte minst pandemiårets vetenskapliga rapportering i medierna och åberopandet av vetenskap från myndigheter och politiker har varit en enastående tydlig illustration här (pandemikommunikationen hade för övrigt sitt eget FFF-pass). Det togs upp både av Kasperowski och senare på dagen av James Pamment (institutionen för strategisk kommunikation, Lunds universitet). Båda forskar i detta centrala ämne.

Men låt oss återvända till frågan om syfte och motiv bakom forskningskommunikation. De var som vi sett ganska tydliga och enkla för drygt hundra år sedan. Hur skulle en analys se ut idag? Inte oväntat framträder en hel palett av bevekelsegrunder, något som visades i ett annat FFF-föredrag av Sarah Davies, professor vid Universität Wien och knuten till det EU-finansierade forsknings- och utvecklingsprojektet QUEST (Quality and Effectiveness in Science and Technology communication, koordinerat av Venice International University i Venedig). Davies forskning handlar, skulle man kunna säga, om hur samhället och forskningen är sammantvinnade och ömsesidigt påverkar varandra. Hon ser åtminstone sex olika ändamål med, eller motiveringar för, forskningskommunikation – i min lite fria tolkning följande:

  1. Forskningen och forskarna lever på stora ekonomiska resurser tillskjutna av inte minst skattebetalarna. Forskningskommunikation är ett sätt att betala tillbaka, att ge ett kvitto på att pengarna används meningsfullt.
  2. Forskningskommunikation bidrar genom sitt sakliga innehåll till att stärka demokratin (för övrigt ett mantra som återkom på FFF – i likhet med många andra sammanhang).
  3. Forskningskommunikation behövs därför att vetenskaplig forskning är en väsentlig del av det som definierar mänsklig kultur.
  4. Det är önskvärt att forskning och dess resultat är till nytta för medborgare och beslutsfattare. Det kan till stor del ske tack vare forskningskommunikation.
  5. Forskningskommunikation är ett medel för att bygga olika akademiska institutioners varumärke (ett motiv som Davies för egen del inte verkade särskilt förtjust i men som man kanske ska undvika att se ner på – det finns ju högst legitima skäl att dra till sig duktiga studenter och skickliga forskare – och pengar att betala dem med).
  6. Forskningen är en oundgänglig del av samhället och dess – ekonomiska – utveckling och då behövs många och välutbildade forskare. Forskningskommunikation bidrar till det.

Davies framhöll att det förstås kan finnas fler motiv värda att specificera för sig. Men hennes punkter är i alla fall en klargörande och bra utgångspunkt för fortsatt diskussion och analys.

Och självrannsakan, bör man tillägga. Vilket slags forskningskommunikation håller just vi på med – på vår institution, i vår dagstidning eller TV/radio-kanal, i vårt studieförbund osv? Och vilken vill vi hålla på med? En bra fråga inte minst för VIS (och dess medlemmar) vars hela raison d’être är att sprida forskningsbaserad kunskap som leder till bättre undervisningsmetoder och bättre ledarskap och därmed höjer kvaliteten på den svenska skolan. Det är det som är VIS bidrag till ”skolutveckling”.

Slutligen, och apropå det senast nämnda: Ord som ”skola” eller ”skolan” var mycket lågfrekventa på de FFF-sessioner jag lyssnade av. Ja, faktum är att jag inte hörde dem en enda gång. (I sanningens namn ska sägas att skolan skymtade i några av de små filmer som lämnats in till en tävling om bästa forskningskommunikation med mottot ”dela med dig” – den vanns för övrigt av bidraget ”Magnotion – Orientation by Magnetism” om en nattfjärilsarts förmåga att navigera). I vilket fall som helst är det en omständighet som ytterligare befäster min tro på nödvändigheten av ett VIS – kämpande för att stärka vetenskapliga perspektiv i skolans värld, bland såväl lärare, rektorer och huvudmän som elever.

FFF 2021 finns tillgänglig i inspelad form – här hittar du hela listan.

Denna artikel har till viss del karaktären av kommentar. Det som uppfattas som åsikter eller värderingar ska ses som författarens personliga uppfattningar och inte som uttryck för VIS officiella ståndpunkt.

Olle Alexandersson