Hängmattan nästa? Här några lästips.


28 juni 2020. Dags för VIS och Forskningsnätets traditionella lästips nu när sommaren är kommen. Att ägna sig åt läsning är förstås ett försynt och civiliserat sätt att hålla avstånd och även ett par av tipsen är som allting annat just nu en smula coronaanstrukna. Förutom att de alla förstås har med vetenskap att göra. Vi ger fyra tips denna gång. Ett av dem är en poddserie – gränsen mellan poddar och ljudböcker är ju inte knivskarp.

Vi börjar med det mest coronakopplade och kanske också mest krävande, den lilla skriften Risk: A very short introduction av Baruch Fischhoff och John Kadvany (Oxford University Press, 2011, finns på t ex Amazon även som e-bok). Vid sidan om ”Anders Tegnell” och, givetvis, själva kärnorden ”corona” och ”covid -19”, ligger nog ”risk” på den absoluta topplistan för det som talats och skrivits de senaste månaderna. Hur ofta har vi inte hört ”riskgrupp” (den som skriver dessa rader tillhör en, den kategori som numera även utanför forskar- och byråkratkretsar går under beteckningen ”äldre äldre”). Och hur många gånger denna vår har inte de flesta av oss frågat sig hur stor ”risk” det är gå ut och handla en liter mjölk, ta bussen in till centrum eller fatta dörrhandtaget till soprummet?

Så varför inte fördjupa insikterna om risk. Det är nämligen ett begrepp med många intressanta bottnar och facetter. Författarna – Fischhoff professor på Carnegie Mellon och Kadvany konsult inom bl a miljörisker (båda med radarparet Kahnemann-Tversky bland sina lärare) – använder huvudsakligen beslutsteori som ramverk. Det är ett bra grepp. Boken tar bl a upp sådant som hur risker uppfattas, metoder för att fatta beslut där risker ingår och riskkommunikation. Även om man får veta sådant som att risken under ett helt liv att omkomma i trafiken är ungefär 1 på 200, alltså 0,5% (gäller USA och kanske tiden för första utgåvan för ett decennium sedan, jämför för övrigt medelrisken att dö av Covid-19 som med en hemmasnickrad beräkning ser ut att ligga en tiopotens lägre) är det inte en bok om riskmatematik utan snarare riskfilosofi och riskpolitik. Den som i likhet med denna skribent är svag för att sätta matematiska värden på risk, inte minst för att lättare kunna jämföra risknivåer för olika beteenden (något som stort sett lyst med sin frånvaro i malströmmen av coronainformation), ja, den får söka sig till någon av de många böcker om sannolikhet som finns (ett extra lästips är den engelske matematikprofessorn Ian Stewarts Do dice play God? The mathematics of uncertainty från 2019 – inte att sammanblanda med en annan bok av Stewart för många år sedan vars titel, Does God play Dice?, också anspelar på Einsteins syrliga kommentar till kvantmekaniken).

Risk finns tillgänglig på svenska men såvitt jag kunnat utröna endast som talbok, Kort om risk (MTM, Myndigheten för tillgängliga medier, 2018, översatt av filosofen och skribenten Roland Poirier Martinsson vilket borgar för en sakkunnig försvenskning).

Innan vi lämnar den lilla riskboken på ca 150 sidor ska tilläggas att Very short introductions är en synnerligen matnyttig serie om flera hundra informativa små skrifter i de mest skilda ämnen från Afrikas historia till epidemiologi, popämnet för dagen. Den är släkt med föreningen Verdandis småskrifter som några av oss äldre äldre minns med ett stänk av saknad.

Nästa tips är av mer avslappnad natur även om det är vetenskap och innebär en lite tuffare språkövning. Vad kan vara skönare sommartid än att ge sig ut på fotvandring, om så bara en eller annan timme i skogen eller vid havet? Är det inte vad vi alla behöver mer än någonsin just nu? Varva då gärna promenerandet med att läsa Marcher la vie: Un art tranquille du bonheur av den franske sociologen David Le Breton (Éditions Métailié, 2020, ca 170 s, finns som e-bok hos Amazon). Den även i övrigt produktive författaren, sociologiprofessor i Strasbourg, har redan tidigare skrivit två böcker i samma ämne.

Om jag fattar rätt – någon alert fransklärare får korrigera mig – är ”marcher la vie” en gallisk lek med ord – ”marcher” betyder normalt ”gå” eller ”vandra” men kan också ha innebörden att med fötterna forma eller trampa till ett underlag – ”forma livet genom att gå” skulle man lite klumpigt kunna översätta titeln. Om man dessutom ser ”la vie” som en väg eller en stig får ordleken ytterligare en botten. I övrigt kan sägas att boken knappast kräver mer än en hyfsad skolfranska samt ett bra lexikon (när Norstedts Stora franska ordbok inte räcker till kan man vända sig till franska Wiktionary där man hittar nästan allt).

Le Breton påpekar på ett ställe att gåendet idag befinner sig i en baisseperiod: ”På 50-talet gick fransmännen i genomsnitt 7 km dagligen; idag är det mindre än 300 m”. Och varför gå på ett löpband när det är enklare och mycket mer rogivande att ströva runt i en park? Det ska dock påpekas att detta inte är bok om motion. Författaren ser längre än till att hålla musklerna smidiga och blodtrycket i schack. Det handlar snarare om att träna upp sinnena, se blommorna och känna dofterna, om att gå som livsstil. ”En marchant, on se pose des questions métaphysiques, comme un enfant” säger han i en intervju med Le Figaro (18 juni 2020). När man går ställer man sig de stora, grundläggande frågorna, såsom ett barn gör. Det ligger något i det. Pröva på det om du inte redan upplevt det.

Men låt oss gå (sic) vidare. Det tredje tipset handlar också om det metafysiska. Nyligen har professorn i teoretisk fysisk (och flerfaldige medverkande i Forskningsnätet ska här tillfogas) Ulf Danielsson, hemmahörande på Uppsala universitet, gett ut en liten skrift som i hög grad handlar om de stora frågorna och människans relation till världen. Boken heter just Världen själv (Fri Tanke, 2020, ca 150 sidor, kan köpas som e-bok – jag rekommenderar Google Play Böcker hellre än Bokon vars nya app är långt ifrån färdigutvecklad).

Det startar djärvt nog med ett citat av Edmund Husserl, den moderna fenomenologins portalfigur. Fenomenologins fokus är vår upplevelse av världen (gamle Kant kallade det ”Das Ding für uns” till skillnad från det aldrig direkt åtkomliga ”Das Ding an sich”, dvs verkligheten själv). Fenomenologin är en huvudkälla till den filosofi som s k postmoderna filosofer av Michel Foucaults slag byggt vidare på men in absurdum. De har inte nöjt sig med att konstatera det fullt rimliga att våra metoder att söka kunskap och att snickra ihop beskrivningar av verkligheten påverkas av vår kulturella miljö, utan de har lite grovt uttryckt satt likhetstecken mellan världen och våra beskrivningar av den – välden är vår beskrivning. Något som har till logisk konsekvens att världen (dvs materien i bergen, skogarna och sjöarna) skulle ha varit annorlunda beskaffad fysikaliskt på, säg, Thales från Miletos tid, när filosoferna tänkte sig att all materia bestod av vatten – annorlunda än i början av 1900-talet när Niels Bohr presenterade sin atommodell. Inget tyder på det. Det är bara vår kunskap och våra beskrivningsformer som utvecklats. Kartan är inte verkligheten. Modellen kan inte blandas ihop med det den avbildar. Danielsson understryker detta med kraft. Hans huvudtes är dessutom att ”allt är fysik och att det inte finns någon verklighet utanför materien” (författarens egen kursivering). Det innebär förstås att även medvetandet, detta hala fenomen, är fysik.

Ulf Danielsson kan alltså åsättas etiketten ”materialist”, kanske t o m superdito. Mycket av det han säger måste få den som tänker sig existensen av en ”andlig” verklighet att dra efter andan (i mycket fysisk bemärkelse, alltså). Men han avfärdar också andra extrema idéer som att världen i någon mening inte är något annat än matematik, en tanke som framförts sedan några år av t ex Danielssons vän och trätobroder Max Tegmark. Lika kategoriskt avvisande är han till den s k transhumanismen, visionen att en individ skulle kunna få evigt liv genom att läsas av, warts and all, ungefär som man läser en streckkod – informationen lagras sedan en tid på en hårddisk och den avlästa personen kan återuppstå vid lämpligt tillfälle genom att läsas tillbaka in på ett lämpligt medium. Han är också helt kallsinnig inför teorier om att hela världen skulle vara ett slags datasimulering.

Att läsa Danielsson är att kryssa nära riskfyllda postmoderna vatten men elegant lyckas stagvända en hårsmån från varje grynna. Och om metaforen får fullföljas: Detta är en av de mest njutningsfulla seglatser man kan tänka sig. Till skillnad från de ofta blodfattiga, ordsvallande och abstrakta postmodernisterna håller sig Danielssons koncisa och eleganta text på jorden. Han refererar genomgående till sådant som var och en av oss kan känna igen och förstå. Han befinner sig verkligen i världen.

Det sista tipset rör sig inom ett vetenskapsområde som VIS och Forskningsnätet hittills kanske ägnat alltför liten uppmärksamhet, nämligen juridiken. Den som vill stifta en första bekantskap med den del av rättsvetenskapen som handlar om brott, åtal och rättegångar rekommenderas att lyssna av Palmemordet, en alldeles färsk poddserie i sju delar från juridiska fakulteten vid Lunds universitet (hitta den t ex på Acast, webbadress https://play.acast.com/s/oppet-fall). Professorn i allmän rättslära, Christian Dahlman, och den erfarne brottmålsadvokaten Per E Samuelson har sållat igenom polisförhör, rättegångsprotokoll, privatspanarhypoteser och floder av artiklar och böcker i ämnet. Formen är ett slags kombinerat föredrag och samtal där de båda juristerna vänder och vrider på vittnesmål och slutsatser. Det är långt (över åtta timmar), det är ganska omständligt och detaljrikt men det är i huvudsak en befriande upplevelse att ta del av deras oftast glasklara, och inte sällan obarmhärtiga, kommentarer och analyser. Så tiden går fort.

Under lyssnandet fördjupas ens förståelse för sådant som domstolspraxis, bevisvärdering och vittnespsykologi. Advokaten Samuelson avslöjar flera exempel på gefundenes fressen för en försvarare. Inte minst visas hur lätt det kan gå att spoliera en brottsutredning genom ganska enkla felgrepp – i detta fall var kanske publiceringen av den kända fantombilden på mördaren det mest flagranta. Efter det kunde polis eller domstolar inte längre förutsätta att någon skulle kunna lämna ett eget, opåverkat signalement på mördaren.

Så hoppa gärna över någon av de där deckarna du staplat upp på nattduksbordet, ta på lurarna och lyssna till hur en forskare och en praktiker tillsammans tar greppet på ett komplicerat brottsfall till synes utan slut. Får du blodad tand så är det bara att botanisera bland de många andra titlara i juridiska fakultetens serie Öppet fall, där finns poddar om t ex  kulturprofilen, Quickfallet och mordanklagelserna mot Carl Jonas Love Almqvist. Verkligheten har ibland vissa förtjänster framför dikten.

Om du inte kommer på något att läsa eller lyssna på under lovet – skyll inte på mig! Sommarhälsningar,

Olle Alexandersson